En dag när vindarna bär

Jag vaknade halv elva, åt gröt och for till skolan vid gott mod men efter vår handledning blev jag på dåligt humör. Jag fick reda på att den nytillkomna gruppmedlemmen fått tidigare gruppmedlemmar att byta grupp på grund av hans samarbetssvårigheter. Sen visade det sig att jag släpat runt på datorn en hel dag i onödan. Pricken över i var att jag glömt pennan hemma. Utan penna på skolan känner jag mig handikappad för jag har ett stort behov av att anteckna i tid och otid. Idag fick jag stå över antecknandet vilket gör att jag nu inte riktigt minns vad vi kom fram till på handledningen. Humöret förbättrades inte när jag, i vanlig ordning, promenerade i helvetesgången mellan pendeltågen och tunnelbanan på väg hem. Den sträckan kan få vilken glad stackare som helst att bli misantrop. Människor överallt, somliga går kors och tvärs med en dragväska, vissa skjuter en rullstol i fel riktning, andra går och konverserar i lunka-takt. Jag avskyr det.

Ja, nog om det. Humöret ändrades av en smskonversation som slutade med "Vad gullig du är :)". Jag har alltså blivit en SÅN, en sån som skriver saker som får personer att tycka att jag är gullig. Urk!